no more deaths // project week 2016

hej bloggen! det var sjuuuukt längesen jag skrev här. galet. har typ en miljon utkast av startade inlägg som jag aldrig gjort klart. kanske postar jag dem någon gång i framtiden. lol. hur som helst vill jag bara verkligen dela med mig av den senaste veckan, då jag åkte till gränsen mellan mexiko/usa och volontärade med organisationen no more deaths. det kan ha varit det mest mänskliga och hands-on jag någonsin gjort, och bara en riktigt bra upplevelse rent generellt. 
 
ni får ursäkta min otroligt dåliga svenska (har tappat så många svenska ord och det blir lite knasigt ibland), men here goes;
03-04:
sitter på en buss hela dagen. vi kör från montezuma vid nio-tiden. destination: tucson, arizona. stannar för lunch och kaffe. framme i tucson är vi klockan åtta på kvällen. gör coola stencil-shirts och dansar på parkeringsplatsen och sen får vi sova i st mark's presbytarian church.
 
i min dagbok skriver jag: "äter lunch i mitten av ingenstans. det är vackert. varmt. känner mig lycklig. när jag går mot toaletterna ser jag ett ensamt körsbärsträd. det blommar. är så ledsen över att jag inte får cykla förbi körsbärsträden i lundagård men jag känner mig så till freds ändå. i harmoni. stannar upp och tittar upp mot den blåa himlen. ler. på bussen lyssnar jag på frank ocean. han tar mig tillbaka till förra våren -- super rich kids och cykla hardeberga med leo. crack rock och kvällarna i london. channel orange och en hel årstid av eufori. våren 2015; jag älskar dig".
 
03-05:

tucson, arizona! vi vaknar vid nio, äter frukost i solen, och sen går vi ut på äventyr. vandrar längs en lång gata (var det 5th street? minns faktiskt inte), går förbi en garageloppis och sen svänger vi av för att köpa glass. tucson är fint — påminner om L.A med alla sina palmträd, fast…mindre. mindre människor, mindre bilar, mindre hus. mysigare, liksom. vi går tillbaka till kyrkan och sen börjar vår no more deaths- training. vi träffar fyra andra volontärer som var med oss under veckan; jacob, charlie, patrick och caitlin, och sen får vi lära oss om the border history, vad vi kan förvänta oss av vår vecka i öknen, olika legal issues (t.e.x operation streamline) och så vidare. 

03-06:

första dagen i öknen. vi åker ut till arivaca, arizona (18km från gränsen till mexiko), och sedan följer en 20min jeep-resa till byrd camp, där no more deaths har sin bas. efter att ha satt upp vårt tält (som förresten var ETT enda tält (för ELVA pers) och som dessutom saknade yttertältet) så får vi en kort in-camp orientation, och får lära oss hur allting fungerar. organisationen är baserad på konsensus (anarki, antar jag?) vilket var rätt ball. att se att det faktiskt funkar, alltså. ingen hierarki och ingen som säger åt en vad en skulle göra osv. allting som görs och händer på camp händer och görs helt frivilligt. arbetskraft läggs in där det finns saker att göra och där en tycker att en kan hjälpa till. har aldrig varit i en sådan situation innan men det fungerade förvånansvärt bra. vi fick välja en uppgift vi behövde göra varje dag (utöver att hjälpa till med sådant som behövdes hjälpa till med) -- min blev att göra en "vehicle check" varje morgon -- alltså att se till så att allting fungerade med truckerna vi åkte ut med (olja, kylvätska, tire pressure och allt sådant).

sedan fick vi en tour runt camp, och fick se alla faciliteter som fanns. för att vara helt ärlig så blev jag glatt överraskad över hur väl-etablerat byrd camp faktiskt är. jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig innan vi kom dit, och det var sjukt imponerande att se hur väl-funktionerande det faktiskt är, även om det ligger mitt ute i ingenstans. det finns ett medical tent, med medicinsk utrustning och där patienter (migranter -- men jag kommer hänvisa till dem som patienter framöver) kunde vila och sova. ett "ropa tent" med donerade kläder, som patienterna kunde ta om de behövde. toaletter (typ som bajamajor). ett kök, med propanspis, kyl och frys. ett "party tent" med sovplatser för patienter, och flera husvagnar med sovplatser och tillgång till telefon så att patienterna kunde kontakta sina respektive familjer/hem. något som gjorde mig glatt överraskad var också hur hållbart campet var. det var stor tyngd på återvinning och kompostering (av både mat och bajs) så mitt lilla UWC-mission-hjärta dunkade lite hårdare.

efter vår lilla tour fick vi en tour av området vi var i (i utkanten av "the tucson sector" - ett 262 kvadratmiles stort område där no more deaths har varit närvarande sen 2004). på bild tre kan ni se en av våra facilitators (handledare?); kate, framför "the sleeping lady" (berget). på bild fyra är "twin peaks" -- där byrd camp ligger. 

och sen börjar dagen på riktigt. vi har inte tillräckligt med tid för att åka ut och göra 'water drops' (jag kommer till det senare), så vi spenderar dagen med att hjälpa till på camp. jag, lázaro, zohar och grace letar/hugger ved och sen lagar jag mat med ananya och jacob. det blir lins-soppa och tortillas. läser i solnedgången, skrattar vid middagsbordet. på den näst-sista bilden kan ni se vad jag skulle vilja kalla the uwc-phenomena, p.g.a patrick, längst till höger, har precis insett vilken underlig och konstig grupp vi är. men fy vad fint det är. ser solen gå ner över byrd camp och sen somnar jag bredvid lázaro tryckt mot tältväggen. det är svinkallt.

03-07:


tom väcker alla klockan 06:30 och sen får jag, tara, grace och caitlin lära oss hur man gör en vehicle check. hur man kollar oljan, kylmedel och alla andra vätskor. hur man kollar att fyrhjulsdriften fungerar och hur viktigt det är att se till så att alla verktyg som behövs om något skulle hända finns i bilen. stella och patrick har gjort ägg och potatis till frukost, och sen planeras dagen. jag skriver upp mig för att göra en water drop i black hills, och sen gör jag lunch med rebecca. peanutbutter and jelly-mackor. blev något av en standardlunch den veckan, tror jag. 

jag, rebecca, tom och grace åker norrut med max och madison. vi gör fyra water drops — vilket innebar att vi lämnade vattendunkar på fyra olika ställen. det låter kanske konstigt (jag fattade inte hur det gick till innan jag kom dit), så jag ska försöka förklara.. no more deaths har gjort över 4000 GPS-punkter i området de är aktiva, där de under flera år har gjort olika "explorative hikes" för att se vilka stigar som används (genom att leta efter skräp, kläder, fotspår -- sådant som finns kvar efter folk som går genom öknen), och har sedan gjort GPS-punkter för sina "water drops" (ställen där de lämnar vatten). oftast ligger de där två stigar krossar varandra, under träd, långt från bilvägarna (som förresten är stora ojämna grusvägar). anledningen till att de ligger djupt inne från bilvägarna är för att border patrol ofta hittar deras water drops och vandaliserar de (skär hål i de så att vattnet rinner ut) innan folk som faktiskt behöver vattnet når dit -- något jag inte alls visste om innan jag kom dit. vid den första droppen vi gjorde var allting "slashed" (vandaliserat med kniv), vilket är synligt på bild fem. så himla frustrerande och demoraliserande. jag antar att det är enklare att döda en vattendunke än en människa, men med tanke på hur essentiellt det är med vatten i en fucking öken så är det faktiskt nästan ekvivalent. hur som helst så lämnar vi vatten, bönor och andra snacks på fyra olika ställen i black hills. på varje dunke skriver vi uppmuntrande meddelanden; "mantenga la fuerza", "con cariño", "buena suerte", "hasta un mundo sin fronteras", osv. två av våra drops är "cleared the fuck out" (CTFO), vilket innebar att alla dunkar hade blivit öppnade och använda (och inte vandaliserade av border patrol/djur!) vilket var jättefint att se. kändes häftigt att få se att det faktiskt används (låter kanske dumt och naivt men det är en fin och varm känsla). 

vi kommer tillbaka sent på kvällen. äter middag och sen börjar det ösregna. tältet är blött och kallt så jag och tom bestämmer oss för att sova i en av truckerna istället. jag går ut för att kissa mitt i natten och skådar en av de vackraste stjärnhimlarna jag någonsin sett.

03-08:

vaknar i en iskall bil, äter frukost, och sen gör jag en vehicle check med caitlin. vid nio åker jag, grace, tom, lázaro och catalina till comeros med max och sarah. sex miles från gränsen gör vi fem water drops. ja eller jo, alla förutom jag. jag gör två och en halv och sen stukar jag foten. det gör svinigt ont och det är så himla irriterande att det skulle hända just nu, just där. cata sätter på bandage och tar hand om mig och sen får jag sitta i bilen resten av eftermiddagen. 

när vi kommer tillbaka till camp hjälper vi till att laga klart mat och sen spelar vi kort. på kvällen har vi en lägereld (som vi hade varje kväll) och har en debrief. pratar om hur dagen hade varit. en annan grupp berättar om skelett de hittat under dagen. det skickas bilder till no more death's medical team för att se om det var djur eller människoskelett. vi vet fortfarande inte. känns underligt, nästan overkligt. vi får besök carla från arivaca som berättar om hur hon under sina 30 år i staden sett saker och ting ändras. hur allting blivit strängare och tuffare för folk som försöker krossa gränsen in till usa; the land of the free. the american dream. pfft. carla berättar om hur mycket skattepengar som spenderas på gränskontroll. om hur migranter oftast reser i grupp, med en guide, och hur gränspatrullerna gör allt de kan för att skingra dem. om hur de lagt ut sensorer i marken som signalerar om någon trampar på dem, vilket resulterar i att en helikopter kommer inflygandes -- och flyger lågt. hur ljudet och sanden/dammet som flyger upp får grupperna att skingra sig och hur gruppen splittras och kommer ifrån varandra. och tro mig, går du vilse i öknen är chansen liten att du hittar dit du vill. det blir tungt och jag lär mig mycket om gränsen som jag inte visste om innan. 

när carla åkt hem och vår grupp skingrat sig (fast med en kunskap om var de är) sitter jag kvar ett tag och tittar på stjärnorna och sen somnar jag i samma iskalla bil jag vaknade i.

03-09:

wake-up call vid 06:30. så. himla. kallt. att vakna. det värsta med öken är helt klart att det blir svinkallt så fort solen försvinner från himlen. verkligen. JÄTTEkallt. vi äter frukost medan solen går upp och med en stukad ankel stannar jag med tara, ayala och kate i camp, för att ”hold it down” (ta hand om camp — dvs göra sånt som behöver göras och hjälpa patienterna om de behöver någonting). 

det är en jättefin dag. solen steker på och det finns inte ett enda moln på himlen. jag diskar typ tusen gånger och sen gör jag tortillas med tara. ett tag sitter jag vid tältet, solar och läser. blir avbruten av spansk sång. när jag tittar upp står en av patienterna; marvin, och sjunger medan han tvättar sina kläder. det är fint att höra. känns som att han börjar återfå hopp och styrka efter att ha hållit sig vid the med tent i några dagar. jag tar en tupplur och sen lagar jag middag med kate. kokar pasta och gör tomatsås och en jättestor sallad.

efter vår debrief vid elden den dagen stannar jag, lázaro, grace, cata, zohar, tom och rebecca ett tag efter att alla andra gått och lagt sig. vi öppnar ett paket kakor och sen pratar vi om livet. om hur intensivt allting är på skolan men hur livet är så himla fint ändå. såna stunder är de finaste jag vet.

03-10:

det är svinkallt i bilen jag somnat i. klockan är innan 06:30 (ingen har gjort wake-up call än) så jag överväger att ligga kvar en stund men bestämmer mig för att det inte är värt det pga mina fötter har typ tappat känseln. går upp och ser att elden är igång redan. tom sov tydligen ute vid den under natten. han är den enda som är vaken när jag stiger upp. vi sitter på marken och dricker kaffe medan solen går upp. ser himlen skifta från mörkblå till lila. gryning är den vackraste tid jag vet. 
 
byrd camp vaknar långsamt till liv och sen äts det flingor vid brasan. några timmar senare åker jag ut till st. luis med kate, zohar, tenzin, caitlin och haruka. det är fantastiskt fint ute. över 30 grader i solen. svettas i mina shorts och min t-shirt. vi gör sex water drops, lämnar 54 gallons av vatten. vi pratar om europeiskt bröd och kate säger att de enda sanna revolutionärerna är vädurar. på vägen hem sitter jag, zohar och haruka på flaket av bilen och känner solen i ansiktet och vinden i håret. somnar till jonathan johansson och stromboli brinner och vad mer kan man önska sig?
 
vaknar till doften av frybread när vi kommer tillbaka till camp. ananya, cata och charlie har gjort dem hela dagen. jag hjälper de göra en sallad för middag och sen läser jag en stund. (pssst! läs: the almost nearly perfect people av michael booth!! läser den för att få idéer om min extended essay men han tar upp några ganska intressanta poänger om skandinaver). 
 
den kvällen sover jag, stella, tom och zohar under bar himmel, bredvid lägerelden. elden håller oss varm och ovanför oss är en miljon blinkande stjärnor. jag somnar med ett leende.
 
03-11:

sista dagen i camp. tara väcker mig, tom, stella och zohar vid klockan 6. mitt hår är äckligare än någonsin men jag sov iallafall varmt och bekvämt. att vakna mitt i natten bredvid en varm brasa och en miljon stjärnor ovanför sig måste vara bland det finaste i livet. 

vi städar camp och klockan åtta kör vi mot tucson. university of arizona och första duschen på en vecka. schamponerar håret tre gånger, sätter på mig mina enda rena kläder (som jag sparat hela veckan) och sen köper vi kaffe. öknen är underbart fint med alla dess stjärnor och soluppgångar, men det är ganska skönt att vara tillbaka i tucson. det känns urbant, fräscht och stort, men samtidigt jordnära. bergen bakom palmträden och studenterna och värmen. det är fint på ett annat sätt.

vi åker tillbaka till kyrkan och har en debrief session där vi får ge feedback till no more deaths och prata om hur vår upplevelse var. vi får reda på att marvin, som lämnat camp tillsammans med dem tre andra i hans grupp, blivit tagen av border patrol och nu sitter i detention. det känns tungt. marvin som sjöng medan han tvättade sina kläder den där onsdagseftermiddagen.

vi får besök av lois, en advokat, som berättar om ’operation streamline’, vilket är en påskyndad process av att åtala invandrare i federal courts som genomförs i de flesta federal courts längs gränsen. i tucson händer operation streamline varje dag. upp till 75 personer radas upp i hand-och fotbojor, i rättssal och är tvungna att erkänna sig skyldiga, och blir alla åtalade i en enda stor domstol under två timmar. lois berättade att det ibland bara tar 45 minuter. fattar ni? 75 personer på 45 minuter. straffet varierar från 30-180 dagar i fängelse. deras personliga tillhörigheter (som pengar och dokument) blir tagna av border patrol när de blir arresterade och det händer ofta att de aldrig får tillbaka dem. efter att ha suttit i fängelse blir de ofta släppta rakt på gränsen utan sina viktigaste grejer — såsom just pengar och dokument — och ofta hamnar de också långt från familj och andra kontakter. de flesta som hamnar i en operation streamline förlorar också möjligheten att kunna återvända till USA även med giltigt visum. 

det som är så sjukt med allt detta är att det är en enda stor business. under 2011 tjänade privatägda fängelsen över $246,561 per dag på att spärra in invandrare. usch.

efter vår debrief session är slut tar vi en uber och åker downtown. stella tatuerar in zia på foten och jag äter froyo med grace. vi äter på the hub och sen går jag, grace, tom och jacob, barfota hem genom tucson. det känns som en sensommarkväll när vi går i våra shorts och flip-flops och vi pratar och spelar wordsnake och efter att ha gått i nästan två timmar kommer vi äntligen fram till kyrkan. somnar direkt och sen tar project week slut bara sådär. 

dagen efter sitter jag i en buss i 12 timmar och klockan 22 kommer vi äntligen fram till campus igen. det är skönt att få somna i en säng igen men nu såhär två dagar i efterhand saknar jag faktiskt öknen en del. saknar det simpla livet och att få vakna till soluppgången varje dag. byrd camp, vi ses kanske snart.

1 kommentar