/

KÄNN INGEN SORG

ok så jag har precis kommit hem från bion efter att ha sett den nya håkan-filmen; KÄNN INGEN SORG.
brukar vanligtvis aldrig blogga om filmer eller musik eller annat sånt bra (borde jag börja med det?? idk), men alltså wow vill dö på denna film.
jag antar att det som kändes mest i hjärtat var att hela filmen påminde mig så himla mycket om varför det ens görs en film om håkans musik, om varför just han får en extratimme på allsång på skansen; om varför jag älskar håkan så himla mycket. för att vara helt ärlig har jag inte lyssnat ordentligt på håkan på väldigt länge. don't take that wrong -- jag ÄLSKAR håkan, och tycker att han är sveriges absolut bästa artist, men ibland blir det så mycket annat som kommer i vägen. jag antar att håkans texter träffar så himla r ä t t i hjärtat att det är svårt att lyssna ordentligt under vissa perioder. det gör för ont, liksom. det finns så mycket jag associerar med håkan och håkans låtar. gårdakvarnar och skit och hurricane gilbert och jag hatar att jag älskar dig skriker 2010 och gör så ont ont ont.
 
kanske är det för att jag började lyssna på håkan cirka 2010. jag minns speciellt en dag i augusti då jag var hos sofia, en gammal muservän till mig, i stockholm och hälsade på några dagar. sophia (EN ANNAN SOPHIA :OOOO), min gå-på-håkan-bestie, ringde mig och typ "ANNELI HÅKAN SPELAR I LUND I NOVEMBER!!" eller något sådant där. kanske var det ett sms. jag minns inte exakt, men jag blev superexalterad, och när vi kom hem köpte vi biljetter. 20:e november såg jag våran  allas hjälte; håkan hellström, i arenan här i lund. jag gick med måns och sophia och även om vi bara köade i ~tre-fyra timmar hamnade vi längst fram, fast lite åt höger. på simons sida alltså (älskade simon). bara en vecka innan konserten hade jag blivit dumpad av min första kärlek, och jag fällde många tårar under kärlek är ett brev skickat tusen gånger. jag fick ögonkontakt med håkan och simon log mot mig. när hela arenan sjöng känn ingen sorg för mig göteborg, och det sprutades ut konfetti i hela arenan, var jag euforisk. älskade håkan älskade älskade älskade.
jag har inte särskilt många bilder från denna euforiska dag eftersom alla mina 2010-bilder försvann nån gång då min hårddisk pajade. för att inte tala om att jag rensade ur min facebook (där jag la upp ungefär allt från 2010 som hade betydelse). så himla synd, men så är det väl ibland, antar jag.

låt oss säga som så att håkan blev mitt soundtrack efter en svår break-up (bcuz they b hard när man är 13 och inte förstår något om kärlek). helt plötsligt bara förstod jag allting. musiken talade till mig och varje natt somnade jag till "och vad vet du om kärleken, förrän du förgäves hatat den". det är svårt att vara 13. 13 var min värsta ålder. hemskt. 13 var också en bra låt när jag var 13. minns att jag älskade den då. 
 
i vilket fall som helst såg jag världens bästa håkan igen den 4:e augusti 2011, med samma personer som förra gången. fast alla bilder därifrån försvann också under min hårddiskkris. så himla synd.
denna gången såg jag iallafall mr hellström i helsingborg (sofiero). han, the ark och så säkert!. det var fint alltsammans. vi köade i ~fem timmar (nr. 70 eller något sådant i kön blev vi). jag minns att sophia tog sönder en brunn (ALLTSÅ FATTAR NI hon tog bokstavligt talat sönder en brunn) och att vi använde chips som skedar när vi åt glass (pga vi hade inga skedar). jag minns att vi stod på andra raden under säkert! och the ark, men att alla arkare släppte fram oss när det var dags för håkan. jag minns att säkert! var fint och jag minns att the ark mest var en lång väntan på håkan (det var denna sommar the ark gjorde sin slutturné - minns ni detta?). jag minns känslan när gilbert kom in på scenen, och jag minns att han drog lite skämt innan resten av bandet och håkan klev på scenen och körde tro och tvivel. jag grät under det är så jag säger det, och jag grät under protesfabrikens stängsel. det var så himla fantastiskt. håkan är så himla fantastisk. även under denna spelning fick jag ögonkontakt med simon flera gånger, och sophia fångade en ros från håkan, som vi delade på tre (en bit till mig, en till måns och en till sophia. hon fick rosen, vi tog stjälkbitar haha). den sitter fortfarande på min vägg. 
 
gud, detta skulle ju egentligen handla om en film. det blev ett helt annat inlägg. förlåt.
filmen var fantastisk. så himla mycket skratt och så himla mycket tårar. när pål sjöng ibland är en dröm det finaste man har fällde jag en tår. för sent för edelweiss var så himla känslosamt och jag kunde bokstavligt talat inte sluta gråta när han sjöng en midsommarnattsdröm. jag kunde inte sluta gråta ens när jag gick ut genom biosalongen. så fantastiskt var det. adam lundgren är fantastisk. se den.
#1 / / maja:

känner verkligen igen mig i det med att han är svår att lyssna på, för jag kopplar också massa minnen som i de flesta fall är dåliga. det är skrämmande hur mycket känslor en låt kan få fram. brännö serenad är nog värst..

Svar: ja, gud. det är så fint men plågsamt på samma gång!
annelixie.blogg.se

#2 / / ellen:

åh den där filmen är så himlahimla fin och du har världens finaste blogg

Svar: tack fina du!
annelixie.blogg.se

#3 / / julia:

men oj vad kul att se måns dyka upp här! fin pojk
ska se filmen imorgon vilket är sisådär alldeles för många dagar för sent men jag har inte haft chansen förrän imorgon.
det ska bli kul